Lagstiftare, rådgivare kräver nationell lag för att skydda den biologiska mångfalden

Nationella lagstiftare och politiska rådgivare har efterlyst en ny lag och en uppdaterad lista över vilda djur under statligt skydd för att bättre skydda Kinas biologiska mångfald.

Kina är ett av de mest biologiskt mångfaldiga länderna i världen, med områden i landet som representerar alla typer av markekosystem.Det är också hem för 35 000 högre växtarter, 8 000 arter av ryggradsdjur och 28 000 sorters marina organismer.Det har också fler odlade växtarter och tama djurarter än något annat land.

Mer än 1,7 miljoner kvadratkilometer – eller 18 procent av Kinas landmassa som täcker mer än 90 procent av markekosystemtyper och mer än 89 procent av vilda djur – finns på en statlig skyddslista, enligt ministeriet för ekologi och miljö.

Vissa populationer av utrotningshotade djur – inklusive jättepandan, sibirisk tiger och asiatisk elefant – har vuxit stadigt tack vare regeringens ansträngningar, heter det.

Trots dessa framgångar sa den nationella lagstiftaren Zhang Tianren att mänsklig befolkningstillväxt, industrialisering och accelererad urbanisering innebär att Kinas biologiska mångfald fortfarande är hotad.

Kinas miljöskyddslag beskriver inte hur biologisk mångfald ska skyddas eller listar straff för dess förstörelse, sade Zhang, och även om lagen om skydd av vilda djur förbjuder jakt och dödande av vilda djur, täcker den inte genetiska resurser, en viktig del av skydd av biologisk mångfald.

Han sa att många länder – Indien, Brasilien och Sydafrika, till exempel – har lagar om skydd av biologisk mångfald, och vissa har antagit lagar om skydd av genetiska resurser.

Kinas sydvästra Yunnan-provinsen var banbrytande för lagstiftningen om biologisk mångfald när reglerna trädde i kraft den 1 januari.

Den nationella lagstiftaren Cai Xueen sa att en nationell lag om biologisk mångfald "är ett måste" för att upprätta ett rättsligt och reglerande ramverk för Kinas ekologiska framsteg.Han noterade att Kina redan har publicerat minst fem nationella handlingsplaner eller riktlinjer för skydd av biologisk mångfald, som har lagt en bra grund för en sådan lag.